L i s a

     De är knappt jag tror att de är sant... I kväll ringde min pappa å frågade mej om inte han kunde få låna en flaska sprit av mej....Why???? Hur kan han tro att jag skulle ge honom sprit...han har varit en alkis i många år å jag har alltid gjort klart för honom om vad jag tycker. Alla bråk, alla svikna löfte om att sluta dricka, allt gråtande å ändå kunde han me att ringa mej å fråga om han fick låna min flaska sprit ! Jag orkar inte me detta.... Oftast är de min mamma som får ta dom största smällarna av mej men idag brast jag totalt....

Å naturligtvis så ligger jag här å mår skit för vad jag sa. Varför är de bara jag som mår skit av detta? Hur orkar dom leva själva med detta? Jag fattar inte att dom inte fattar....Först sa jag att jag inte kunde komma dit me flaskan å att mamma fick komma hit efter jobbet å hämta den. Men de ville han inte....han ville att jag skulle komma dit me spriten. Tillslut sa jag att de blir ingen sprit å att jag inte vill ge honom den om han ändå skulle dricka.
Han är ju ingen typisk periodare direkt utan han är en sån som dricker jämt. Som tur är går han aldrig utanför dörren utan dom sitter hemma å super sej fulla själva. Många av mina vänner vet om hur läget är..eller istort sett alla vet. Jag har aldrig varit tyst om detta å tack vare de har jag vänner som verkligen känner mej. De är inte så att jag brukar bryta ihop över de här, men just nu blev de bara för mycket.

Som sagt så brukar inte pappa få höra vad jag tycker utan mamma får ta all skit från mej. Nu berättade jag om alla minnen  jag har av dom från jag va barn... bara slängde ur mej massa saker. Men jag håller på att gå under utan den här skiten.... Dom ställer alltid upp på mej men jag känner att jag kan verkligen inte ge honom en liter sprit så där bara. Jag vill inte hjälpa honom att supa ihjäl sej, vilket han klarar väldigt bra utan min hjälp....

Fuck !!!  En av mina bästa vänner har sagt upp bekantskapen med sin mamma pga att hon är totalt knäpp. Jag förstår henne å jag är riktigt imponerad att hon klarar de. Men jag vill inte...jag kan inte leva utan mina föräldrar! Jag har på sätt å vis accepterat att läget är som de är...... men jag vill inte vara en del av de. När dom ringer mej ¨å är fulla så lägger jag på å så är allt vanligt nästa dag igen. Men jag orkar inte hur länge som helst heller. Dom mår säkert sämre än mej men va faaan....varför utsätta sina barn för en uppväxt me bråk å skrik å en jävla massa sprit! Å de värsta är att dom tror att vi inte fattat något.... Sedan jag var 12 år har jag hållt på att bråkat om detta. Vad kan jag göra? Dom vill inte sluta dricka å jag kan inte bestämma över dom.... Jag önskar att jag kunde få följa med på ett rådgivningsmöte så jag fick säga precis vad jag tycker. Berätta hur jag har haft de i alla år me deras drickande. Berätta hur dåligt jag fortfarande mår pga att jag vet att dom super ihjäl sej.

De värsta är att jag blir såååå jävla arg. Jag fattar inte hur man kan vara sååå jävla svag å ta till spriten eller droger elle va faan folk tar till när dom mår skit.... Newsflash !!! Jag mår skit NU men inte faan skulle jag ta till spriten eller droger. Aldrig att de skulle hände....visst de blir en hel del festande på helgerna men jag skulle aldrig dricka framför min son. De kommer inte hända från de att han är ganska stor å fattar vad sprit är å hur folk kan bli av de. De äckligaste jag vet är när min mamma är full...hon blir rent ut sagt vidrig. Pappa blir mest pratsam å tror verkligen att han är bäst och kan allt. Vill gärna ge sej in i disskutioner som han tror att han kommer vinna. De värst är att han alltid vill få mej att må skit....han kan säga allt möjligt verkligen....men de vanligaste är att jag är överviktig....fet....knäpp osv. Jag vet att jag inte är fet å har aldrig varit de heller men man tror på dom till en viss gräns. Jag tar verkligen åt mej när folk säger saker till mej på skämt....inte så att jag går å tänker på de hela tiden men de ligger alltid i bakhuvudet.

När min bror blev runt 16 år så började han säga ifrån om just de att jag var fet. Han kunde bli såå grymt jävla arg på pappa. Å jag förstår att han blir de men jag är så van så jag reagerar knappt överhuvudtaget längre. De är hans sätt att se mej på eller så är de det att jag är så mycket starkare som person än han å därför får jag ta skit. Något är de ju med mej som får honom att säga såna saker.

Oj vad de bara ramlar ut ur mej nu....jag tror att de här är grunden till att jag mår dåligt från början....jag vet inte bara vart jag ska ta vägen liksom i bland. Jag vill bara krypa ner i ett varmt hål å bara stanna där å sova länge. Slippa ta tag i alla som bara hänger över huvudet. Jag vill inte mer nu!! Jag orkar verkligen inte...