Betyder sååå mycket
Min mormor är de bästa som finns!!! Hon har ALLTID ställt upp på mej i alla lägen....hon betyder sååå mycket för mej verkligen. Jag älskar henne!!
Just nu är de jättejobbigt för henne. Hennes man, Björn, har alzamiers. Han betyder oxå mycket för mej...väldigt mycket. Mormor å Björn träffades samma år som jag föddes så han har liksom alltid funnits där. Han är den som jag ser som min morfar å kommer alltid göra. Jag har en morfar som bor 2 mil ifrån mej men han är liksom inte min morfar känns de som. Men min bror ser honom som morfar...åh de är som de är. Vi har två olika morfar!! Jag vill ha Björn som min morfar....hur som helst...
Nu är Björn väldigt dålig å de funkar liksom inte att ha honom hemma. Han har hjälp tre gånger om dagen men nu har han även börjat bli aggresiv mot dom....de kommer inte att gå. Men mormor vill ju verkligen inte lämna bort honom...De måste vara jättesvårt...
På något sätt har de blivit att hon liksom ringer mej å inte sina egna döttrar. De är helt ok för mej...jag hjälper henne mer än gärna. Hon har ju gjort allt för mej ju...Jag försöker åka ut så ofta jag kan. Nu ska jag ut i helgen å klippa gräs...å de är inte lite gräs heller.....som en fotbollsplan ungefär.
Så i går ringde jag min mamma å skällde ut henne. Åk för faan ut till din mamma ibland. Fattar inte hur man kan skita i henne såååå....
Alzamiers är nog bland dom värsta sjukdommarna som finns. De är verkligen hemskt att se en full vuxen människa som alltid har klarat allt förut inte ens kunna äta riktigt. Han är värre än en 2 åring nu... I söndags på konfirmationen hade han tydligen inte fattat att man ska använda bestiken...så han satt å åt tårtan me händerna. Han kan inget själv....han har fått blöja å allt. Många gånger gråter man när man åker därifrån. De känns jättehemskt verkligen.... I början var de värst för honom själv...han fick inte längre köra bil osv. Å då va han ju så klar så han fatta ju vad som höll på att hända. Då var de riktigt synd om honom. Men nu är de värst för mormor som måste hjälpa honom hela tiden. De är självklart jobbigt för oss andra me men inte hälften som för mormor. Hon måste ta alla svåra beslut som gäller honom. Åh...nu sitter jag här å snyftar igen....
Jag ska hjälpa henne me allt jag kan. Hennes egna barn gör ju tydligen inte de...inte vissa av dom iallafall...men jag ska göra allt jag kan. Ångrar bara att jag inte har sagt till Björn hur mycket han betyder för mej. Visst har jag sagt de men inte på den senaste tiden. När jag var liten frågade jag om han vill vara min morfar å de ville han....så HAN är min morfar å kommer alltid vara. Undrar hur länge kvar han har att leva? Kommer de ta jättelång tid eller kommer de gå snabbt? Hoppas att han får lite klarare stunder så jag kan passa på att säga vad han betyder för mej! *snyft* Nu får jag nog sluta för nu aslipar jag här....
over and out
Just nu är de jättejobbigt för henne. Hennes man, Björn, har alzamiers. Han betyder oxå mycket för mej...väldigt mycket. Mormor å Björn träffades samma år som jag föddes så han har liksom alltid funnits där. Han är den som jag ser som min morfar å kommer alltid göra. Jag har en morfar som bor 2 mil ifrån mej men han är liksom inte min morfar känns de som. Men min bror ser honom som morfar...åh de är som de är. Vi har två olika morfar!! Jag vill ha Björn som min morfar....hur som helst...
Nu är Björn väldigt dålig å de funkar liksom inte att ha honom hemma. Han har hjälp tre gånger om dagen men nu har han även börjat bli aggresiv mot dom....de kommer inte att gå. Men mormor vill ju verkligen inte lämna bort honom...De måste vara jättesvårt...
På något sätt har de blivit att hon liksom ringer mej å inte sina egna döttrar. De är helt ok för mej...jag hjälper henne mer än gärna. Hon har ju gjort allt för mej ju...Jag försöker åka ut så ofta jag kan. Nu ska jag ut i helgen å klippa gräs...å de är inte lite gräs heller.....som en fotbollsplan ungefär.
Så i går ringde jag min mamma å skällde ut henne. Åk för faan ut till din mamma ibland. Fattar inte hur man kan skita i henne såååå....
Alzamiers är nog bland dom värsta sjukdommarna som finns. De är verkligen hemskt att se en full vuxen människa som alltid har klarat allt förut inte ens kunna äta riktigt. Han är värre än en 2 åring nu... I söndags på konfirmationen hade han tydligen inte fattat att man ska använda bestiken...så han satt å åt tårtan me händerna. Han kan inget själv....han har fått blöja å allt. Många gånger gråter man när man åker därifrån. De känns jättehemskt verkligen.... I början var de värst för honom själv...han fick inte längre köra bil osv. Å då va han ju så klar så han fatta ju vad som höll på att hända. Då var de riktigt synd om honom. Men nu är de värst för mormor som måste hjälpa honom hela tiden. De är självklart jobbigt för oss andra me men inte hälften som för mormor. Hon måste ta alla svåra beslut som gäller honom. Åh...nu sitter jag här å snyftar igen....
Jag ska hjälpa henne me allt jag kan. Hennes egna barn gör ju tydligen inte de...inte vissa av dom iallafall...men jag ska göra allt jag kan. Ångrar bara att jag inte har sagt till Björn hur mycket han betyder för mej. Visst har jag sagt de men inte på den senaste tiden. När jag var liten frågade jag om han vill vara min morfar å de ville han....så HAN är min morfar å kommer alltid vara. Undrar hur länge kvar han har att leva? Kommer de ta jättelång tid eller kommer de gå snabbt? Hoppas att han får lite klarare stunder så jag kan passa på att säga vad han betyder för mej! *snyft* Nu får jag nog sluta för nu aslipar jag här....
over and out
Kommentarer
Postat av: gunnelh
förlåt lisa att jag inte ställde upp. men du vet nog vad det beror på. pappa var så sjuk och han ville inte att någon annan än jag och han skulle veta det. det var hans sista önskan att ni inte skulle vara oroliga för honom. det kanske känns lite konstigt för er men han ville ha det så.
Trackback