Varför ska de hända igen
Min bästa kompis behöver gå igenom samma sak som jag precis har gjort...de är inte rättvist. Jag önskar ingen detta...inte min värsta ovän ens. De är fruktansvärt att gå igenom något sånt...
Man vet inte hur man ska hanter de samtidigt som man försöker vara stark...ena stunden är man helt knäckt å bara sitter å gråter, andra stunden skrattar man. När man skrattar får man dåligt samvete för man ska ju inte vara glad...man ska sitta å vara ledsen ju. Man får inte vara glad...
Jag hoppas att S verkligen kommer klara de här bra. Ena stunden tänker jag att hon ska vara glad att hon får mer tid me sin mamma...men sen tänker jag att de kommer bara bli jobbigare för henne. Nu blir de ju mer utdraget om man säger så...men jag vet att jag skulle göra allt för att få ett par månader till me min pappa. Så de kanske är bra...
Även om de inte är samma sjuk dom som våra föräldrar lider av så är de samma utgång. Min pappa tynad oxå bort...fast under längre tid. De är såå hemskt att se dom försvinna, sakta men säkert. Ska hon verkligen behöva se de? Vad kommer hon minnas sen...kommer hon se sin mamma som hon såg ut innan hon blev sjuk eller kommer hon minnas henne som hon är på sjukhuset?! Jag hoppas för hennes skull att hon minns henne som hon alltid har varit...så vill jag minnas min pappa. Den bilden jag har nu är den på sjukhuset...men förhoppningsvis så kommer den försvinna och bytas ut mot minnen av hur pappa såg ut för 10 år sen.
Jag hoppas verkligen att S vet att hon kan ringa mej å skrika om hon vill...hon tänker nog säg för innan hon ringer pga att de inte är länge sedan de hände mej själv... Men RING bara! Jag har sagt det till henne redan...men jag hoppas att hon lyssnar. Jag mår bara bra av att prata om de...å de finns så mycket som jag önskar att jag hade fått tid att säga eller att göra me pappa så jag kanske tom. kan ge lite råd...något är jag säkert bra till...om inte annat så är jag en jävla bra barnvakt :)
Åh va jag önskar att du skulle få slippa de här. Vet att du är stark men kom ihåg att i dessa stunder så är man absolut inte tvungen till att vara stark...man klarar inte av att vara stark...de går bara inte. Visst kanske utåt men inte när man väl är själv. Gråt bara, skrik å va arg. Stäng inte inne något nu...
Älskar dej gumman! Tänker på dej hela tiden!
Man vet inte hur man ska hanter de samtidigt som man försöker vara stark...ena stunden är man helt knäckt å bara sitter å gråter, andra stunden skrattar man. När man skrattar får man dåligt samvete för man ska ju inte vara glad...man ska sitta å vara ledsen ju. Man får inte vara glad...
Jag hoppas att S verkligen kommer klara de här bra. Ena stunden tänker jag att hon ska vara glad att hon får mer tid me sin mamma...men sen tänker jag att de kommer bara bli jobbigare för henne. Nu blir de ju mer utdraget om man säger så...men jag vet att jag skulle göra allt för att få ett par månader till me min pappa. Så de kanske är bra...
Även om de inte är samma sjuk dom som våra föräldrar lider av så är de samma utgång. Min pappa tynad oxå bort...fast under längre tid. De är såå hemskt att se dom försvinna, sakta men säkert. Ska hon verkligen behöva se de? Vad kommer hon minnas sen...kommer hon se sin mamma som hon såg ut innan hon blev sjuk eller kommer hon minnas henne som hon är på sjukhuset?! Jag hoppas för hennes skull att hon minns henne som hon alltid har varit...så vill jag minnas min pappa. Den bilden jag har nu är den på sjukhuset...men förhoppningsvis så kommer den försvinna och bytas ut mot minnen av hur pappa såg ut för 10 år sen.
Jag hoppas verkligen att S vet att hon kan ringa mej å skrika om hon vill...hon tänker nog säg för innan hon ringer pga att de inte är länge sedan de hände mej själv... Men RING bara! Jag har sagt det till henne redan...men jag hoppas att hon lyssnar. Jag mår bara bra av att prata om de...å de finns så mycket som jag önskar att jag hade fått tid att säga eller att göra me pappa så jag kanske tom. kan ge lite råd...något är jag säkert bra till...om inte annat så är jag en jävla bra barnvakt :)
Åh va jag önskar att du skulle få slippa de här. Vet att du är stark men kom ihåg att i dessa stunder så är man absolut inte tvungen till att vara stark...man klarar inte av att vara stark...de går bara inte. Visst kanske utåt men inte när man väl är själv. Gråt bara, skrik å va arg. Stäng inte inne något nu...
Älskar dej gumman! Tänker på dej hela tiden!
Kommentarer
Trackback