L i s a

Jag har aldrig tidigare tagit åt mej så åt tvprogramm...men nu kommer allt... Visst har jag suttit och gråtit till tv program...i stort sett varje dag. Fråga min förra sambo om ni inte tror på mej! Jag är en lipsill när de gäller tvn...men inte annars. De ska mycket till innan jag gråter...stora saker liksom.

Nu ser jag döden i varje program och även om de inte handlar om känslorna runt döden så tar jag illa vid mej. Jag menar att om man kollar på CSI tex å någon blir mördad så är de ju inte alltid man ser hur familjen tar de...men de är de första jag tänker på. För första gången kan jag tänka mej in i de liksom...jag vet hur de är att mista någon riktigt nära. Min pappa är borta och jag tänker på honom hela tiden...allt jag gör undrar jag om han godkänner...så tänkte jag aldrig när han levde...varför nu då??

Folk säger ofta att dom kan tänka sej hur de är...men de kan dom inte. Inte förrän dom har mist sin egen pappa eller mamma. De kvittar om dom har mist någon som är nära dom...de är en speciell känsla för sina föräldrar eller sina barn eller sina kompisar. De är olika saknader...man tänker på olika sätt...en pappa ersätter förlusten av en pappa...mamma av en mamma osv.

Våra föräldrar spelar olika roller i våra liv. Mamma, för mej, står för otroligt mycket. Hon är mitt allt nu.. De är svårt att få fram de i ord...men jag menar att pappa för mej var oerhört viktig och de hoppas jag att han vet om. De vet jag att han vet. Han var alltid smart å kunde mycket. Har en annan kompis som jag vet att hon förstår precis vad jag menar...eller hur Sara?! De är pappa man ringer när de är något man undrar över...dom vet alltid allt!
Om jag körde vilse i Örebro eller vart faan som helst så kunde jag ringa pappa...Han vet alltid vart man ska köra...han kan hela Sverige utantill känns de som. En gång körde jag vilse i Göteborg...ringde pappa å sa vilka butiker jag såg å typ vart jag trodde jag var...Han sa bara vart jag var å vart jag skulle åka!! Pappa kan allt...sorry kunde allt!

Vart ska jag vända mej nu? Nu har de gått tre veckor å en dag idag...saknade är större än förra veckan. Sömnen är lika illa som förut...maten går ner dock( hade ju inte suttit fel om man tappa några kilon nu). Man överlever märker jag...men faan va jobbigt de känns. De känns som om man bara vill att de ska försvinna...de kommer ju inte hända eller?? Är de någon som vet, verkligen vet vad jag pratar om...så kommentera gärna me lite bra tips hur man kommer över de.
Jag vill inte ha några tips från er som inte vet hur de är att mista en pappa. Inte höra vad folk tror är bra för mej...jag vet att jag är tråkig å inte gör något nu...men jag har ingen ork! Sorry...Jag tar de i min takt...jag kommer snart tillbaka. Jag orkar inte ens lyssna på när andra som man känner pratar om hur mycket dom saknar MIN pappa...va faan de är min pappa å jag vill bara gå vidare me mitt sorgearbete eller vad man ska kalla de. Jag lyssnar inte när folk pratar om min pappa som saknad...tycker bara att de är jobbigt att höra liksom. Jag vet hur de är att sakna honom...de gör jag varje minut, varje sekund...hela jävla tiden.

Min pappa....