fortsättningen....

dom nio dagarna som har gått sen det hände har varit dom jobbigast i mitt liv. Jag har verkligen försökt att vara stark...att ta tag i saker. Vi var på begravningsbyrån själv...jag har styrt upp hela minnestunden efteråt. Jag fick åka till min sjuka morfar på sjukhuset dagen efter pappa dog, han var nämligen oxå på väg bort den dagen. Som tur är har han klarat sej...han har till å me blivit bättre. De har varit tufft...

Man försöker liksom visa intresser för annat men när folk väl börjar prata om annat stänger man öronen. Samtidigt är jag sååå trött på att sitta och prata  om de här oxå. Jag vill liksom bara vara själv...låt mej vara bara. Jag kommer igång snart igen. De ringer hela tiden känns de som...folk undrar hur de är. Va tror ni? Hur skulle ni själva ha de om eran pappa gick bort? är de nästan så man vill skrika till dom. Men jag vet att dom bara tänker på mej och bryr sej om mej. Å jag är otroligt glad för alla vänner som har skickat alla gulliga mess...dom värmer verkligen. Har dock inte orkat svara på något än...men jag är tacksam för omtanken och de hoppas jag att ni vet allihopa.

De är såå skönt att jag har min bror oxå...hade aldrig klarat de här utan honom. Han har sovit här på soffan ett par nätter...har problem att sova liksom. Man bara tänker, gråter och ligger å vrider å vänder när man försöker sova. De är lättare att somna när man har någon här. Han har ställt upp så otroligt mycket på mej och mamma. Han tar hand om oss hela tiden. Stackarn... Han har fått tagit hand om mamma för jag har inte klarat av de. Jag känner mej liksom inte hel längre...allt är jobbigt och tungt. Men han åker å sover hos mamma och sitter å pratar med henne hela nätterna. TACK för att du orkar me oss! Du behöver ju din tid själv oxå tänk på de!

Nu är de 4 dagar kvar till begravningen. Jag vill inte... Jag kan inte få in i min lilla hjärna att han är borta. Har inte fattat de än...helt konstigt verkligen. Satt å funderade härom dagen på om pappa skulle orka gå på begravningen....Nja...skulle inte tro de. Han är redan där när vi kommer liksom. Känns bara ofattbart att de har hänt. De kom inte som någon chock för mej...men ändå gjorde de det. Vill bara att man ska kunna gå vidare och leva sitt liv...

Men jag saknar dej Pappa!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback