Hemskaste dagen i mitt liv!
Upp tidigt en lördag morgon för att göra sej partyklar. Why...klockan var 8 när alarmet ringde. Varför har jag gått me på att vara statist i en film för....tänk Lisa innan man lovar något. Men nu hade jag lovat så de var bara att göra sej klar för en fest scen....tjoho! Var på ganska bra humör faktiskt...de kan ju bli kul om inte annat så får man ju se hur de funkar att göra film...de är ju inte varje dag de händer.
Vi var i Vara kl 10 och de var dax att börja spela in. Vi var tvugna att stänga av telefonen...först ställde jag bara in den på ljudlös...men de fick vi inte. Kunde bli störningar...
De rullade på...men vilket jävla jobb de är bakom en film. Hur många tagningar som helst...Spännande men jag kände ändå att hungern började krypa på... Vid 2 tiden fick vi äntligen paus för mat...jag å bror hamnade naturligtvis längst bak i kön. Jag satte igång min mobil om de var någon som hade ringt...Precis när Daniel hade tagit en tallrik å skulle lägga upp maten ringde min kusin Linda:
- Gå ut nu! Vi är i Vara å ska hämta er NU...ni måste till sjukhuset för Iwan är jättedålig! skrek hon fram. Hon grät hysteriskt å jag fattade inte va hon sa riktigt. Men jag fatta att de var allvar å de var dax att gå ut.
Mamma hade försökt att få tag i oss i flera timmar men vi hade ju ingen telefon igång. Shit vilken panik hon måste haft.
Läkaren hade ringt efter mamma vid halv 12 på dan...de var nog bäst att hon kom till sjukhuset. Han skulle inte klara sej över natten. Dom gav honom inget hopp! Mamma slängde sej in till stan samtidigt som hon försökte ringa oss. Hon fick verkligen inte tag på oss...men hon fick tag på farmor som försökte ringa mej. Jag hade nio missade samtal från henne på hemtelefonen. Hon fick inte tag på oss heller. Hon ringde min faster som ringde sin dotter Linda. Som tur är vet hon nästan alltid vart jag är.
Hon å hennes underbara kille Morgan slängde sej i bilen för att åka till Vara för att hämta oss. Så vi hoppade in i bilen och Morgan körde rally hela vägen till sjukhuset. Vi var framme vid halv 3. Vart är han? Vilken avdelning ska vi till? Ingen visst något...morgan sprang in å tog reda på vart han var...
Jag å Daniel gick in där...vilken jävla sal ligger han i då? Panik panik panik... Tillslut hörde jag min fasters röst...DÄR!
Kom in i rummet å grät ju redan...men å se pappa ligga där med sina systrar runt om sej...jag bara grät. Man fattade verkligen allvaret när man såg honom. Min lilla pappa...ligga så där å inte kunna andas utan att de är ansträngande. De lät konstig varje andetag han tog. Men han var klar...han hade svårt för att prata men han försökte verkligen. De första han ville veta var hur de hade gått i Finnkampen...helt sanslöst. Han ligger och är på väg att dö men han vill veta sportresultaten....DE är min pappa de. Han älskar sport.
Vi visste inte något om hur de hade gått där...stackarn fick aldrig veta hur de gick. Men vem faan vet de...
Vi satt hos pappa å bara höll hans hand. Mamma låg i ett allrum å bara skrek och skakade. Hon klarade inte av att vara hos honom de sista. Hans systrar, Inga och BrittMarie att med honom hela tiden. Inga lämnad honom inte en minut...BrittMarie sprang fram å tillbaka mellan mamma å pappa. Jag klarade inte av att se mamma så lessen så jag sprang ut...var bara tvungen att komma ut. Röka röka röka...rökade alldeles för mycket den dagen. Men mest satt jag hos pappa....ville inte lämna honom.
Tillslut kände både jag å Daniel att vi var tvungna att äta...vi hade inte ätit på hela dagen. Vi sa hejdå till pappa och sa att vi kommer snart igen. På väg ut haffade jag en sköterska...jag visste ju inget mer än de lilla mamma försökt säga. Hon tog in oss i ett rum och förklarade att han inte skulle klara sej över natten. Men hon tyckte att vi skulle åka å äta å samla krafter för de kunde bli en lång natt. När vi kom ut till hissen och den kom upp så kom de en annan sköterska ut ur den. Hon hade varit nere å letat efter oss...de var dax nu sa hon.
När jag kom in i rummet igen låg pappa bara stilla med halvöppna ögon. Jag slängde mej på honom å kramade honom...pussade honom i pannan å höll hans hand. Han andades tyckte jag...men han var borta. De kändes direkt...pappa var borta!!!
jobbigt...fortsättning följer....
Vi var i Vara kl 10 och de var dax att börja spela in. Vi var tvugna att stänga av telefonen...först ställde jag bara in den på ljudlös...men de fick vi inte. Kunde bli störningar...
De rullade på...men vilket jävla jobb de är bakom en film. Hur många tagningar som helst...Spännande men jag kände ändå att hungern började krypa på... Vid 2 tiden fick vi äntligen paus för mat...jag å bror hamnade naturligtvis längst bak i kön. Jag satte igång min mobil om de var någon som hade ringt...Precis när Daniel hade tagit en tallrik å skulle lägga upp maten ringde min kusin Linda:
- Gå ut nu! Vi är i Vara å ska hämta er NU...ni måste till sjukhuset för Iwan är jättedålig! skrek hon fram. Hon grät hysteriskt å jag fattade inte va hon sa riktigt. Men jag fatta att de var allvar å de var dax att gå ut.
Mamma hade försökt att få tag i oss i flera timmar men vi hade ju ingen telefon igång. Shit vilken panik hon måste haft.
Läkaren hade ringt efter mamma vid halv 12 på dan...de var nog bäst att hon kom till sjukhuset. Han skulle inte klara sej över natten. Dom gav honom inget hopp! Mamma slängde sej in till stan samtidigt som hon försökte ringa oss. Hon fick verkligen inte tag på oss...men hon fick tag på farmor som försökte ringa mej. Jag hade nio missade samtal från henne på hemtelefonen. Hon fick inte tag på oss heller. Hon ringde min faster som ringde sin dotter Linda. Som tur är vet hon nästan alltid vart jag är.
Hon å hennes underbara kille Morgan slängde sej i bilen för att åka till Vara för att hämta oss. Så vi hoppade in i bilen och Morgan körde rally hela vägen till sjukhuset. Vi var framme vid halv 3. Vart är han? Vilken avdelning ska vi till? Ingen visst något...morgan sprang in å tog reda på vart han var...
Jag å Daniel gick in där...vilken jävla sal ligger han i då? Panik panik panik... Tillslut hörde jag min fasters röst...DÄR!
Kom in i rummet å grät ju redan...men å se pappa ligga där med sina systrar runt om sej...jag bara grät. Man fattade verkligen allvaret när man såg honom. Min lilla pappa...ligga så där å inte kunna andas utan att de är ansträngande. De lät konstig varje andetag han tog. Men han var klar...han hade svårt för att prata men han försökte verkligen. De första han ville veta var hur de hade gått i Finnkampen...helt sanslöst. Han ligger och är på väg att dö men han vill veta sportresultaten....DE är min pappa de. Han älskar sport.
Vi visste inte något om hur de hade gått där...stackarn fick aldrig veta hur de gick. Men vem faan vet de...
Vi satt hos pappa å bara höll hans hand. Mamma låg i ett allrum å bara skrek och skakade. Hon klarade inte av att vara hos honom de sista. Hans systrar, Inga och BrittMarie att med honom hela tiden. Inga lämnad honom inte en minut...BrittMarie sprang fram å tillbaka mellan mamma å pappa. Jag klarade inte av att se mamma så lessen så jag sprang ut...var bara tvungen att komma ut. Röka röka röka...rökade alldeles för mycket den dagen. Men mest satt jag hos pappa....ville inte lämna honom.
Tillslut kände både jag å Daniel att vi var tvungna att äta...vi hade inte ätit på hela dagen. Vi sa hejdå till pappa och sa att vi kommer snart igen. På väg ut haffade jag en sköterska...jag visste ju inget mer än de lilla mamma försökt säga. Hon tog in oss i ett rum och förklarade att han inte skulle klara sej över natten. Men hon tyckte att vi skulle åka å äta å samla krafter för de kunde bli en lång natt. När vi kom ut till hissen och den kom upp så kom de en annan sköterska ut ur den. Hon hade varit nere å letat efter oss...de var dax nu sa hon.
När jag kom in i rummet igen låg pappa bara stilla med halvöppna ögon. Jag slängde mej på honom å kramade honom...pussade honom i pannan å höll hans hand. Han andades tyckte jag...men han var borta. De kändes direkt...pappa var borta!!!
jobbigt...fortsättning följer....
Kommentarer
Postat av: Tjoffan
Jag ryser i hela kroppen när jag läser. Vi var ju precis med om samma grej, inte min förälder men asjobbigt ändå. Tänkter på dig! PUSS O KRAM SOFIA
Trackback