L i s a

Maskrosbarn - ett barn som mot alla odds har klarat sej i livet. Dom har gått igenom mycket skit men ändå klarar dom leva sitt liv på ett normalt sätt.


Jag är nog ett "maskrosbarn". Jag har levt med alkoholism i hela mitt liv. De har stundvis varit ett helvete, många bråk och långa vakna nätter av oro. Många elaka ord har blivit sagda från min far. Min pappa har dock aldrig slagit mej och de skulle han aldrig göra. Han var snäll när han inte drack...han var bästa pappa man kunde ha, när han inte drack. Vilket inte hände så ofta...

De många inte förstår är hur man kan älska någon så mycket även fast dom har sårat en såååå mycket. Jag förstår de inte alltid själv...men så är det bara. Jag älskar min pappa över allt annat!
Det man inte förstår när man är 12-13 år är att detta är en sjukdom, ett beroende. Att människan bakom spriten blir förstörd av spriten...men han finns där inne någonstans å ibland kommer han fram. När han är nykter har han sån ångest för allt han har gjort och sagt när han var full. Då är det så lätt att ta en ny öl eller grogg.
I den åldern visst jag inte riktigt vad jag skulle göra...hur ska man få stopp på det här?! Jag hotade, gapade, trotsade hela tiden...jag visste ju vad som händer om han inte slutar. Jag visst att döden är nära...

Det som är så fel med folks uppfattningar är att folk tror bara för att pappa var alkoholist satt han på någon parkbänk  å söp. Det har aldrig hänt min pappa...han har aldrig varit ute på de sättet. Visst var dom på fester ibland men de får väl alla vara. Inte många visst vad som pågick...mina vänner visste och säkert deras föräldrar oxå. Men många har varit blinda, själv-valt i vissa lägen tror jag. Många har valt att inte se detta...ingen vill lägga sej i. Några andra försökte att få honom att förstå, men de är inte lätt.

Jag som "maskrosbarn" kan känna att jag inte vill bli stämplad som ett sånt barn. Visst förstår jag hur dom tänker och hur förklarar allt... Men jag känner att är man nu ett "maskrosbarn" så blir man ofta en stark människa i slutändan. Man vet oftast vad som är rätt eller fel... Man vet hur man vill att sitt liv ska bli... Jag har alltid varit ärlig när de gäller de här...jag har inte ljugit om de för någon eller försökt att dölja det. Å tackvare att jag har sådana fina vänner har jag alltid haft någon att prata med. Jag har gått hos kuratorer på varje skola jag har gått...,en mej hjälper de inte. Jag har haft kontakt med socialen...,en de dröjer länge innan dom gör något åt såna saker.

När man levt med en människa som har ett sånt beroende så vet man hur man själv inte vill bli. Jag är övertygad att jag aldrig kommer att hamna där. Jag har en son som fyller 8 år i juni å jag har aldrig, aldrig tagit en droppe i närheten av mitt barn. Jag vill helst inte prata i telefonen med honom när jag har drukit...tycker inte om det bara. De har ju med min egen uppväxt att göra å jag kan själv tycka att de är fel ibland...men jag kan inte bara. Sen tycker jag inte att de är fel om man dricker ett par glas vin med sina barn i närheten eller på en fest. Men bara man inte blir så full så man inte kan ta hand om sitt barn... Någon ska alltid vara nykter tycker jag! Men de är bara jag som är lite vrickad av de här!!

Hur som helst så tycker jag inte om ordet MASKROSBARN...inte ordet i sej kanske....men just de att man stämplar barnen som har levt i ett sånt här liv.

Min pappa dog aug 06 tackvare spriten....men jag älskar honom ändå! Så mycket... Han var en väldigt fin människa. Han var för snäll oftast, blyg, osäker men bara när han var nykter. När han var full var han allt annat oftast. Innan pappa gick bort tyckte jag helt annat...då förknippade jag honom bara med spriten...men nu när han är borta så ser jag såå mycket mer. Det kommer fram minnen som jag inte trodde fanns...fina minnen liksom! Det har alltid varit jag och pappa...de kan vara därför jag var lätt att ge sej på. Min bror slapp detta liv...oftast! Men han led för att jag inte mådde bra! Men vi har klarat oss jättebra ändå...även om vi levt detta liv. Men de är tackvare pappa som jag har blivit stark som människa...de är hans sätt som gjort mej till den jag är. Å jag är faktiskt ganska stolt över hur jag är som person.

Ojoj...detta låter nästan som en jävla snyfthistoria...de är det jag inte vill. De är det jag menar med att jag inte tycker om detta ord...varför tycka synd om dom hela tiden. Man gör vad man behöver göra för att överleva...man har inget val. Oftast klara man sej kanon bra...visst har man massa skit i sin ryggsäck...men man lär sej att leva med det. Vad ska man annars göra? Hamna i samma skit själv eller?

Nej tack, de är för dom svaga!!